• 
  • inget
• 
  • kommer
• 
  • Stenindustrilämningar vid Anneröd
• 
  • Industrihistoriskt forum 2009
• 
  • Germunneröd KD
  • Håverud KD
  • Kulturreservat
• 
  • Hud KD - rapport och film
  • Ulmekärr KD
• 
  • Hud KD
• 
  • Stenskogen KD
• 
  • Ejde KD
  • Sten.doc
• 
  • ingen
• 
  • ingen

Förstudie om inrättandet av ett kulturreservat för stenindustrin i Bohuslän

Här nedan kan du läsa sammanfattningen ur rapporten Granitindustri. En förstudie om kulturreservat för stenindustrin i Västra Götalands län. Du kan ladda ner hela rapporten här.

Del 1
Förstudien syftar till att utreda förutsättningarna och formerna för ett kulturreservat för arvet från den stenindustriella epoken. Ett kulturreservat är till sin karaktär materiellt, men i detta fall har en av förutsättningarna varit att fokusera på det immateriella uttrycket för perioden. Det vill säga idéer, tankar och värderingar. Arbetet har bedrivits i form av litteratur- och arkivstudier. Dessa har kompletterats med intervjuer och fältbesök. Resultaten har sammanställts kommunvis och analyserats.

De första kända uppgifterna om industriell stenhuggning är från 1700-talet. Stenindustriepoken kan dock sägas börja vid mitten av 1800-talet. I Bohuslän är de första beläggen från 1840-talet, då stenhuggning kan beläggas till Malmön, Hjälmedal, Lysekil och Spjösvik. I norra Bohuslän är de första beläggen från 1870-talet. Då hade stenhuggningen på allvar börjat få industriell karaktär, och etableringen i norra Bohuslän skedde genom storskaliga bolagsetableringar. Krokstrand är det främsta exemplet på detta. Det är dock först på 1890-talet som stennäringen växte sig så stor att den kom att dominera näringsliv och socialt liv på flera orter. En antydan om hur stor denna näring var, är att i Hunnebostrand hade över hälften av befolkningen sin försörjning av stenindustrin. Socknar som Brastad, Lyse och Malmön hade en motsvarande andel stenindustriarbetare på mer än 40 %. Stenindustrin var exportberoende och kom att drabbas av återkommande lågkonjunkturer. Detta skedde framför allt under världskrigen, men även svängningar i världsekonomin påverkade livet i stenhuggarsamhällena. En intressant aspekt av stenindustrin är den mångfald av företagsformer som förekom, och även idag förekommer. Stenbolagen kunde äga eller arrendera egna berg, men de kunde också agera uppköpare och köpa sten direkt från stenhuggare eller mindre bolag. Det förekommer tidigt uppgifter om kooperativt drivna brott, och uppgifter om arbetare som högg i ”fria berg”. När fackföreningar bildats förekom det även att dessa arrenderade berg, där medlemmarna kunde hugga sten. Detta användes som en medveten facklig taktik för att kunna dryga ut strejkunderstöd vid konflikter.

Kring stenhuggaren har en mytbildning vuxit fram. Ett exempel på detta är uppgifterna om den massiva arbetskraftinvandringen till Bohuslän från Blekinge och Halland. Den skulle delvis bero på att det inte fanns kunnig arbetskraft i Bohuslän. De fåtaliga studier som gjorts tyder dock på att invandringen sker i ett senare skede, under stenindustrins högkonjunktur på 1890-talet. Även då verkar inflyttningen ha varit måttlig. Invandringen anges ibland även som orsak till den politiska radikalitet som kännetecknade stenhuggarna. Det finns skäl att ifrågasätta även detta påstående, och snarare söka orsaken i den bohuslänska traditionen av lagarbete och solidaritet.

Under 1889 gjordes försök att samordna stenarbetarna i ett nationellt fackförbund. Det dröjde dock till 1896 innan en central facklig organisation bildades, Skandinaviska Stenhuggareförbundet. Det dröjde mindre än två år innan denna avlöstes av nationella förbund. I Bohuslän bildades de första fackföreningarna i Heestrand, Hjälmedal, Hunnebostrand, Härnäset, Lysekil, Malmön, Norra Grundsund och Tuntorp. Efter kritik mot förbundets fackliga taktik, splittrades stenhuggarförbundet 1910. Den syndikalistiska fackföreningen SAC bildades, och SAC fick en stor anslutning av stenhuggare från Bohuslän.

Under stenindustriepoken kom nya samhällen att växa upp och redan befintliga att förändras. Exempel på de nya samhällsbildningarna är Hjälmedal, Krokstrand, Norra Grundsund, Ramsvik (Askum) och Ulebergshamn. Den stora inflyttningen av stenhuggare till orter med stenindustri ledde till att en ny bebyggelse tillkom. Bostadshusen kunde byggas av bolag som baracker men även som enfamiljshus. Det var också vanligt att stenhuggaren byggde sitt eget hus på friköpt eller arrenderad mark. En speciell husform som kan knytas till stenindustrin är knopphuset, det vill säga hus murade av plankstumpar. Till stenindustrin hörde även arbetslokaler, dessa var till en början ofta av enkel karaktär. Större byggnader finns bevarade framförallt i Krokstrand, Lahälla, Malmön och Skärholmen. Byggnaden i Lahälla är den sista i sitt slag, en så kallad knottfabrik. Även Bohusläns granitkyrkor och en del av järnvägsstationerna är byggnader som kan knytas till epoken.

De mest intressanta byggnaderna från epoken är utan tvekan Folkets hus. Det byggs en mängd Folkets hus i Bohuslän under 1900-talets första decennium och senare även under 1920-talet. Dessa kom att utgöra en bas i organiseringen av livet i stenhuggarsamhällena. En del av dem kom att utvecklas till kommunalhus. Funktionerna som ett Folkets hus kunde fylla var många. Förutom de mer självklara som möteslokal för fackföreningar och festlokal, var exempelvis bibliotek, affär och barnbespisning vanliga företeelser. För en studie om det sociala samhället - stenindustriepokens immateriella kulturarv - blir därför Folkets hus centralt.

En del av mytbildningen rör stenhuggarnas radikalitet och strejkvillighet. Den fanns nog, men de två stora konflikterna inom stenindustrin - 1900 års strejk/lockout inom kantstensindustrin och 1904 års inom gatstensindustrin - förorsakades båda av att arbetsgivarna ville sänka lönerna, i ett av fallen med upp till 30 %. Konfrontationspunkter kom att bli lastplatserna. De mest omskrivna konflikterna gäller just lastning av båtar, i exempelvis Vrångebäck och Vinbräcka där stenkastning och beskjutning förekom.

Del 2
Ett kulturreservat för stenindustrin har tre huvudsyften. Det första är att skildra stenindustrins historia i Göteborg och Bohuslän. Ett annat syfte är att stärka skyddet av de stenindustrilämningar som inte kommer att omfattas av reservatet. Dessutom skall reservatet bidra till fortsatt kunskapsuppbyggnad.

Stenindustrins materiella uttryck kan sammanfattas i produktionstekniska respektive sociala lämningar. De förstnämnda innebär exempelvis stenbrott, arbetsplatser/lokaler, transportanordningar och utlastningsplatser. De senare exempelvis affärer, bostäder, samlingslokaler och skolor.

Stenindustrins immateriella uttryck kan sammanfattas med de idéer, värderingar och normer som människor har agerat utifrån. Dessa är av naturliga skäl mer svåråtkomliga än de materiella. I bästa fall kan de dock knytas till en specifik materiell konstruktion. Det främsta exemplet är Folkets hus. Även utlastningskajerna kan sägas vara ett uttryck för konfliktkaraktären under epoken. De immateriella lämningarna kan sökas i arkiv, men vi behöver även bygga upp ny kunskap genom att insamla hågkomster från epoken.

Ett kulturreservat bör vara så stort att det uttagna området kan representera en historisk helhet. Tre olika utformningar diskuteras i rapporten:
1. Ett kulturreservat som innehåller en stor spännvidd av uttryck inom en begränsad yta.
2. Ett decentraliserat reservat där flera reservat bildas på olika platser, för att skildra olika uttryck.
3. Kulturum. Kärnan i reservatet består av en samlingsplats där information och utställningar finns. Reservatet kan bestå av en eller flera platser, men också av att samordna och förstärka skyddet av stenindustrilämningar i exempelvis naturreservat och kulturmiljöer.

Urvalet av miljöer skall spegla det breda spektrum av sociala aktioner som varit kännetecknande för stenindustrisamhället. De fysiska miljöerna skall kunna kopplas till de immateriella historier vi vill berätta.

När det gäller ett reservat av Typ 1 finns fem områden som kan komma ifråga. Dessa är Hjälmedal, Fågelviken, Malmön, Hunnebostrand/Ulebergshamn samt Heestrand. Alla omfattar mindre tätorter, vilket komplicerar en reservatsbildning.

En reservatsbildning av Typ 2 eller Typ 3 bör omfatta ett bredare urval av lokaler. Tanken är att platser med mer specifika uttryck för stenindustriepoken skall prioriteras framför platser med mer generella uttryck. Den stora skillnaden mellan de två är att i ett reservat av Typ 3, Kulturum, kan mer resurser läggas på kunskapsuppbyggnad och förmedling, i stället för på markinlösen.

I Rixö, Hjälmedal, Bro, Ed, Fågelviken, Malmön, Tullboden, Ramsvik (Askum), Heestrand och Krokstrand finns samhällskärnor med stark prägel av bolagsdominerad bebyggelse. Något eller några av dessa skulle i ett Typ 2 eller Typ 3-reservat kunna representera uttrycket bolagssamhälle. En del av dessa miljöer åtnjuter redan visst skydd, men detta bör stärkas och beskrivningarna preciseras.

Lysekil, Norra Grundsund/Kolleröd/Ramsvik, Lahälla, Hovenäset, Hunnebostrand/Ulebergshamn, Hamburgsund och Näsinge är samhällsbildningar påverkade av stenindustriepoken, men utan synlig dominans av bolagsstyrning. Någon av miljöerna skulle i ett Typ 2-reservat kunna representera uttrycket ej bolagsdominerad samhällsbildning. Vid ett Typ 3-reservat kan flera eller samtliga miljöer ingå. En del av dessa miljöer åtnjuter redan visst skydd, men detta bör stärkas och beskrivningarna preciseras.

Ett aktivt Folkets hus finns i Lysekil, Kolleröd, Fågelviken, Malmön, Hunnebostrand, Hamburgsund och Krokstrand. I Hunnebostrand finns också ett före detta Folkets hus, oanvänt och under hot om rivning. Detta skulle i ett reservat av Typ 2 eller 3 kunna utgöra själva navet, som informationscenter och utställningslokal. Genom denna lösning kan fokus läggas på de immateriella lämningarna från stenindustriepoken.

Miljöer som uttrycker speciella aspekter är bland annat Lahälla och Vinbräcka. I Lahälla finns Bohusläns sista knottfabrik kvar, och denna har ett stort skyddsbehov. I Vinbräcka eskalerade transportarbetarförbundets konflikt 1908 i skottlossning, när stenhuggare blockerade utlastning utförd av strejkbrytare under militärt skydd. I ett Typ 3-reservat finns plats även för Vinbräcka.

Ett kulturreservat bör vara en katalysator för forskning om stenindustriepoken. Det kan ske genom egna begränsade forskningsinsatser, anordnandet av seminarier, och genom nätverksbyggande. Befintlig och nyproducerad kunskap kan förmedlas genom utställningar, hemsida, fältvandringar etc. Kulturreservatet bör även initiera ett pedagogiskt samarbete med skolor i området. I anslutning till ett kulturreservat för stenindustrin kan ett utvecklings- och informationspaket tas fram, som stöd för kommunerna. Detta kan vid behov kompletteras med upphandling av konsulttjänster.

Gemensamt för de flesta studier och arbeten som gjorts om stenindustrin, är att de fokuserar på företagen och männen. Kvinnor och barn är för det mesta osynliga. För att komma åt hela samhället, måste det till en aktiv insamling av minnen som fokuserar på det sociala livet, både under men även efter stenhuggarepoken.

Det finns idag inte ens en översiktlig inventering av stenbrotten i Bohuslän, och detta är ett arbete som bör prioriteras. Olika brott har olika karaktär, kronologi och ägarförhållanden. För att kunna bearbeta vår kunskap vidare krävs arkivstudier för att utreda dessa frågor, och först därefter kan enskilda stenbrotts kulturhistoriska värden bedömas.

Ett kulturreservat för stenindustriepoken måste vara mer än ett skydd för fysiska miljöer. Denna studie har visat på ett flertal miljöer som kan ges ett skydd genom någon form av reservatsbildning. För att reservatet skall hjälpa oss att förstå historien om stenindustriepoken måste vi även skydda det immateriella arvet. Det finns till en del i arkiven men en stor del, minst hälften, saknas. Det är det sociala livet, det är frågorna om integration och främlingfientlighet. Det är hela livet och inte bara arbetslivet som behöver minnas, beskrivas och hjälpa oss att utvecklas. Idag, precis som för hundra år sedan.

Rio Kulturkooperativ/Kulturhistoria
Ekelidsvägen 5
457 40 FJÄLLBACKA
0708/65 67 39
rio@riokultur.se

Sidan uppdaterad 7 Februari, 2009